Skyddspolisens historia börjar efter krigen

Skyddspolisen var i början ett litet ämbetsverk som inte gjorde mycket väsen av sig, men har nu vuxit och blivit en internationell och serviceinriktad säkerhets- och underrättelsetjänst med mer än 400 anställda.

Säkerhetspoliserna och säkerhetstjänsterna har en lång historia. Regenter och politiska system har nämligen alltid anlitat deras hjälp och skydd. I det självständiga Finland har säkerhetspolisen funnits till som institution ända sedan 1919, visserligen med temporär status i början. 

Skyddspolisen bildas 

Regeringen K. A. Fagerholm föreslog inrättande av Skyddspolisen i maj 1948. Lagen och förordningen om Skyddspolisen stadfästes den 17 december 1948. Skyddspolisen inledde sin verksamhet i början av 1949.

I början fanns det bara två byråer: kanslibyrån och övervakningsbyrån. Verksamheten organiserades våren 1949 av den dåvarande tf. chefen Aatto Virta.

Skyddspolisen var en betydligt mindre organisation än sin föregångare. I början låg antalet anställda på 75, medan Statspolisen hade 213 anställda så sent som hösten 1948.  

Ledningen bestod av en chef och en biträdande chef. Den första ordinarie chefen, Armas Alhava, kom till ämbetsverket den 13 maj 1949.

När Skyddspolisen grundades avsågs den vara ett litet ämbetsverk med noggrant avgränsade befogenheter. Ämbetsverket saknade rätt att anhålla någon och att genomföra förundersökningar, för att inte tala om exempelvis telefonavlyssning eller underrättelseverksamhet utanför landets gränser. 

Rekryteringen skedde huvudsakligen bland vanliga poliser. Orsaken till de begränsade befogenheterna och försiktigheten var föregångarens färgstarka grepp och händelserika skeden samt Finlands utrikespolitiskt känsliga ställning. 

Uppgifterna tar form

Under de första årtiondena var Skyddspolisens huvuduppgift att övervaka kommunister. Omständigheterna var ändå nya eftersom det kommunistiska partiets verksamhet var laglig och tillåten. Kampen mot olovlig underrättelseverksamhet och i synnerhet spioneri från Sovjetunionens sida var fortfarande den andra huvuduppgiften. Men också i fråga om den iakttogs försiktighet och diskretion. 

Den första episoden av större betydelse under Skyddspolisens tid gällde rikets inre säkerhet, dvs. upproret i Kemi 1949.

När uppgifterna differentierades på 1950-talet började olika sektioner uppstå vid övervakningsbyrån. Det rörde sig om en kontraspionagesektion, säkerhetssektion och teknisk sektion. Kontraspionageverksamheten började återhämta sig först på 1950-talet och den första händelsen av stor betydelse var den s.k. stora spioneriaffären i Jyväskylä, som dessutom kom ut i offentligheten 1953–1954. 

Skyddspolisen fick fler byråer först i slutet av 1960-talet då det inrättades en registerbyrå och en säkerhetsbyrå. År 1973 inrättades en teknisk byrå samt en utbildningsbyrå, främst med tanke på förberedelserna för KSSE-mötet.

På 1970-talet började Skyddspolisens arbetsfält bli mångsidigare. Kontraterrorism och personskyddet för statsledningen blev nya uppgifter. När hotet från kommunismen försvann på 1980-talet och Sovjetunionen kollapsade 1991 förändrades arbetsfältet ytterligare, i synnerhet på området för inre säkerhet där fokus skiftade till förebyggande informationsmöten och personalsäkerhetsarbete. År 1982 utfärdade inrikesministeriet sin första anvisning om Skyddspolisens förebyggande säkerhetsarbete. 

Kontakterna mellan Skyddspolisen och statsledningen var som tätast 1972–1990 då ämbetsverket kallades för presidentens polis, först under Urho Kekkonens tid efter det att han utnämnt en av sina förtrogna, Arvo Pentti, till chef och därefter under Mauno Koivistos tid. Koivisto beslutade att ta ett steg i riktning mot parlamentarism och överförde beslutsfattandet i frågor som gällde Skyddspolisen till statsrådsnivå. 

Utvidgad internationell verksamhet när 2000-talet närmar sig 

Under de första åren var Skyddspolisens internationella verksamhet relativt osynlig. Den började utvidgas när Finland gick med i EU 1995. EU-ordförandeperioderna 1999, 2006 och 2019 gav Skyddspolisen mera arbete. 

De nordiska kontakterna har funnits länge, precis som kontakterna med relevanta västliga underrättelsetjänster, i synnerhet Förenta staterna och Storbritannien. Under Seppo Tiitinens tid som chef ökade de bilaterala kontakterna på olika håll och under Eero Kekomäkis tid blev Skyddspolisen medlem i internationella samfund. Under Seppo Nevalas tid utvidgades verksamheten ytterligare och branschmöten började organiseras i Finland. 

Uppgifterna inom kontraterrorism ökade och det internationella samarbetet utvidgades betydligt efter terrorattackerna i New York 2001.

Nya lagar och nya uppgifter 

År 2002 trädde lagen om säkerhetsutredningar i kraft. Det innebar mer noggranna bestämmelser på lagnivå om Skyddspolisens personalsäkerhetsarbete och om säkerhetsutredningar av personer som söker sig till uppdrag som är viktiga med avseende på nationell säkerhet eller enskilda ekonomiska intressen av synnerligen stor betydelse. 

Verksamheten sågs över kraftigt när lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning trädde i kraft och nya befogenheter infördes 2019. Skyddspolisen blev en säkerhets- och underrättelsetjänst.

Reformen innebar att Skyddspolisen nu har bättre förutsättningar att mer effektivt avslöja och förhindra förehavanden som hotar den nationella säkerheten, såsom spionage och terrorism, och att snabbare än tidigare förse statsledningen med mer högkvalitativ underrättelseinformation. Finlands underrättelseverksamhet syftar enbart till att skydda det egna landet och dem som är bosatta här. 

Skyddspolisens historia finns samlad i böcker 

Den första egna boken om ämbetsverkets historia (Turvallisuuspoliisi 75 vuotta, ”Säkerhetspolisen 75 år”) utkom 1994 och den andra (Isänmaan puolesta - Suojelupoliisi 50 vuotta; ”För fosterlandet, Skyddspolisen 50 år”) 1999. Boken Ratakatu 12 (”Bangatan 12”) från 2009 berättar om Skyddspolisens verksamhet 1949–2009.